Moraxella

Moraxella catarrhalis är en gramnegativ , oxidaspositiv , asaccharolytisk diplokock i familjen Moraxellaceae. Bakterien hette tidigare Branhamella catarrhalis och nämns ibland fortfarande så i äldre litteratur. Morfologiskt liknar den Neisseria-arter och kan på gramfärgning förväxlas med gonokocker och meningokocker Rutinidentifiering sker idag med MALDI-TOF .

Kolonisationsmönstret är åldersberoende. Spädbarn och små barn koloniseras i nasopharynx i hög andel. Longitudinella studier visar att cirka två tredjedelar av barn är koloniserade vid 1 års ålder och uppemot tre fjärdedelar vid 2 års ålder. Hos friska vuxna är bärarskapet betydligt lägre, kring 1‑5 %. Hos KOL -patienter är luftvägarna ofta ständigt koloniserade.

Centrala virulensfaktorer omfattar adhesinerna UspA1 och UspA2 (multifunktionella autotransporters som binder CEACAM-1, extracellulärmatrix-proteiner och komplementregulatorer som C3d, C4b-bindande protein och vitronektin, vilket ger serumresistens ), lipooligosackarid (LOS , endotoxin-aktivitet) och den kromosomalt kodade BRO -betalaktamasen som hydrolyserar penicilliner.

Slemhinneinfektioner i övre och nedre luftvägar dominerar bilden. Vid akut mediaotit utgör Moraxella catarrhalis en mindre andel än pneumokocker (30‑50 %) och Haemophilus influenzae (15‑30 %); svenska Strama -källor anger 1‑9 %, medan internationella PCR -baserade studier visar högre andelar (15‑20 % eller mer). Klinisk bild skiljer sig inte säkert från otit av andra agens, men förloppet är ofta lindrigare med högre andel spontanläkning. Akut bakteriell rinosinuit hos barn och vuxna har en liknande etiologisk profil.

Vid exacerbation av KOL (AECOPD ) räknas Moraxella till de tre vanligaste bakteriella utlösarna tillsammans med NTHi och pneumokock. Klinik är ökad sputummängd, purulens och dyspné, sällan hög feber.

Pneumoni ses främst hos äldre och immunsupprimerade, ofta med underliggande KOL eller hjärtsvikt. Bakteriemi och invasiv sjukdom är sällsynt men beskrivet, framför allt hos gravt immunsupprimerade. Enstaka case reports finns av endokardit meningit och septisk artrit men dessa är raritetsfynd i svensk klinik.

• Otitis media
• Sinuit
• KOL-exacerbation

Diagnostik vilar på odling från relevant lokalisation: NPH -prov vid sinuit, mellanöresekret vid otit (sällan i klinisk rutin), sputum eller bronkialsekret vid AECOPD och pneumoni blododling vid sepsismisstanke. Bakterien växer lätt på blod- och chokladagar och kräver inte specialmedier. MALDI-TOF identifierar säkert.

Gramfärgning visar gramnegativa diplokocker som morfologiskt är svåra att skilja från Neisseria gonorrhoeae och Neisseria meningitidis. PCR ingår inte i rutindiagnostik vid luftvägsinfektion. Resistensbestämning görs primärt vid pneumoni och AECOPD ; vid okomplicerad otit och sinuit räcker empirisk behandling. Betalaktamastest (nitrocefin ) är det enskilt viktigaste resistensbeskedet och bör betraktas som positivt om svar saknas.

Vid akut mediaotit är PcV förstahandsval enligt Strama och Läkemedelsverket trots att Moraxella nästan alltid är betalaktamas -positiv. Argumentet är att pneumokocken styr empiriska valet och att Moraxella-otit ofta läker spontant. Vid terapisvikt (utebliven förbättring efter minst tre dagar) byts till amoxicillin i 10 dagar efter NPH -odling, enligt Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation 20 mg/kg x 3 till barn respektive 750 mg x 3 till vuxna. Amoxicillin täcker en större andel Hi och kan i högre dos delvis kompensera för betalaktamas -effekten vid Moraxella, om än otillräckligt. Vid påvisad Moraxella i NPH -odling rekommenderar Strama Stockholm i stället erytromycin eller doxycyklin Bakteriell rinosinuit hos vuxna behandlas också i första hand med PcV

Vid AECOPD med antibiotikaindikation rekommenderar Strama amoxicillin 750 mg x 3 i 5‑7 dagar eller doxycyklin som likvärdiga förstahandsval. Doxycyklin har god aktivitet mot Moraxella oavsett betalaktamasstatus, medan amoxicillin saknar tillförlitlig effekt mot betalaktamas -positiv Moraxella men täcker pneumokock och de flesta Hi.

Cefalosporiner (cefadroxil cefotaxim ceftriaxon trimetoprim-sulfa makrolider, kinoloner och tetracykliner är samtliga aktiva mot M. catarrhalis; BRO -betalaktamasen påverkar enbart penicilliner och är stabil mot dessa övriga klasser.

Moraxella catarrhalis är praktiskt taget alltid betalaktamas -positiv. De kromosomalt kodade enzymerna BRO -1 och BRO -2 (BRO -3 är beskriven men sällsynt) är klass A-betalaktamaser. De hydrolyserar bensylpenicillin fenoximetylpenicillin ampicillin och amoxicillin men hämmas av klavulansyra och tazobaktam. BRO -1 dominerar starkt i kliniska isolat. ESBL och karbapenemresistens förekommer inte i kliniskt bruk.

Övriga klasser bibehåller god aktivitet. Cefalosporiner, doxycyklin trimetoprim-sulfa och kinoloner är stabilt verksamma. Internationellt rapporteras stigande makrolidresistens, men i Sverige är den kliniska nivån fortfarande låg. Rutinmässig resistensbestämning rekommenderas inte enligt Folkhälsomyndighetens referensmetodik; betalaktamas -test förutsätts positivt.

Moraxella catarrhalis-infektion är inte anmälningspliktig och saknar därför nationell incidensstatistik. Säsongsmönstret följer otit-säsongen: tydlig övervikt under vinterhalvåret, parallellt med övre luftvägsvirus.

Smitta sker via droppar och direktkontakt. Bakterien är en tidig kolonisatör hos spädbarn, ofta inom första levnadsmånaderna, och spridning inom hushåll och förskolor är vanlig. Vaccin saknas idag, men preklinisk utveckling pågår mot UspA-antigen och andra ytproteiner.