E. faecium
Enterococcus faecium, enterokocker, VRE, faecium
Grampositiv kock. Enterococcus faecium är mer resistent än E. faecalis.
Granskad av Bakteriekorts redaktion Senast uppdaterad
Enterococcus faecium är en i kedjor och par och tillhör tarmens normalflora. Arten är mer resistent än E. faecalis mot ampicillin (>90 % resistenta isolat) och bär dessutom naturlig resistens mot cefalosporiner och klindamycin Klinikbilden liknar E. faecalis med kateterassocierad urinvägsinfektion, endokardit och bakteriemi, men behandlingsalternativen är betydligt smalare och vilar i praktiken på linezolid eller daptomycin när ampicillin är ute. Vankomycinresistenta isolat ( ) driver sjukhusutbrott och är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen.

Egenskaper
Översikt
E. faecium har samma morfologi och basala mikrobiologiska egenskaper som E. faecalis , , katalas-negativ i kedjor eller par. Differentiering sker biokemiskt eller med .
Virulensfaktorerna liknar E. faecalis men E. faecium uppvisar ökad miljötolerans. Bakterien är klimat- och torkresistent och persisterar längre på ytor, vilket bidrar till sjukhusmiljökontaminering och kohort-utbrott.
Naturlig resistens mot cefalosporiner och klindamycin kombineras med hög andel förvärvad ampicillin-resistens och stigande andel . Det gör E. faecium till en av de svårast behandlade grampositiva patogenerna i miljö.
Klinisk betydelse
Kateterassocierad urinvägsinfektion ( ) och bakteriemi hos sjukhusinneliggande är vanligaste presentationerna. Riskpatienter är cirrotiker, hematologiska maligniteter, transplanterade och patienter med långvarig bredspektrumantibiotika.
Endokardit är en mindre andel av all enterokockendokardit (E. faecalis dominerar) och har subakut förlopp som vid E. faecalis Intraabdominal abscess och postoperativ peritonit ses efter buk- och leverkirurgi.
Neonatal sepsis förekommer, främst på neonatalavdelningar med pågående kolonisationsutbrott. Meningit är mycket sällsynt utanför neurokirurgisk kontext.
Vanliga infektioner
- Urinvägsinfektion
- Endokardit
- Bukinfektioner
Diagnostik
Provtagning och identifiering följer samma princip som för E. faecalis med blod- och urinodling samt för art-bestämning. Resistensbestämning enligt EUCAST är obligat och styr behandlingen.
-screening med rektal eller perianal pinnprov tas vid riskpatienter (utlandsvård, tidigare , kontakt med känt fall) enligt regional smittskyddspolicy. Vid bekräftad kontaktas vårdhygien och smittskyddsläkare.
Behandling
Ampicillin används endast om isolatet är känsligt, vilket är ovanligt (under 10 % av kliniska isolat). Vid resistent stam är linezolid 600 mg x 2 eller daptomycin 8‑10 mg/kg/dygn vanliga val vid svår infektion. är ett alternativ vid intraabdominal infektion men inte vid bakteriemi.
Vid endokardit orsakad av ampicillin-känslig stam ges enligt svenska vårdprogram ampicillin i kombination med antingen aminoglykosid eller ceftriaxon i 4‑6 veckor. Vid eller ampicillin-resistent stam saknas robust evidensbaserad regim - daptomycin (ofta i högdos) kombinerat med aminoglykosid är ett alternativ. Infektionsläkare och -konsultation är obligat.
Vid -bakteriemi är linezolid eller daptomycin förstahandsval. Behandlingstiden styrs av fokus och blododlingsclearance. Byte av kateter eller implanterad komponent ( , pacemaker, klaffprotes) är ofta avgörande för läkning.
Resistens
Ampicillin-resistens via -modifiering förekommer hos över 90 % av kliniska E. faecium-isolat. Naturlig resistens mot cefalosporiner och klindamycin gäller som hos E. faecalis Höggradig aminoglykosid-resistens ( ) är vanlig och eliminerar synergieffekten i kombinationsregimer.
Vankomycinresistens via eller ( ) förekommer i Sverige, oftast i form av sjukhusutbrott; andelen invasiva isolat ligger lågt enligt Swedres-Svarm (cirka 1 % av E. faecium från blododling 2024). Linezolid- och daptomycin-resistens är fortfarande sällsynt men beskriven och har klinisk betydelse vid -behandling.
Epidemiologi
ska anmälas enligt smittskyddslagen och laboratorierapporteras till Folkhälsomyndigheten. Incidensen har ökat under senare år och är främst sjukhusförvärvad. Hand- och ytkontaktsmitta dominerar och bakterien har lång .
Vid utbrott tillämpas strikta hygienrutiner: enkelrum med egen toalett, , dedikerad personal och utökad rumsdesinfektion. Smittskyddsläkare och vårdhygien involveras tidigt. Screening av medpatienter på avdelningen görs enligt regionalt program.
Brytpunkter
Källa: NordicAST (SV) . Värden för MIC (mg/L) och disk-diffusion (mm) enligt publicerade brytpunkter.
Laddar…