E. faecium

E. faecium har samma morfologi och basala mikrobiologiska egenskaper som E. faecalis grampositiv, fakultativt anaerob katalas-negativ kock i kedjor eller par. Differentiering sker biokemiskt eller med MALDI-TOF

Virulensfaktorerna liknar E. faecalis men E. faecium uppvisar ökad miljötolerans. Bakterien är klimat- och torkresistent och persisterar längre på ytor, vilket bidrar till sjukhusmiljökontaminering och kohort-utbrott.

Kombinationen av naturlig resistens mot cefalosporiner och klindamycin hög andel förvärvad ampicillin-resistens och stigande andel VRE gör E. faecium till en av de svårast behandlade grampositiva patogenerna i nosokomial miljö.

KAD -associerad urinvägsinfektion och bakteriemi hos sjukhusinneliggande är vanligaste presentationerna. Riskpatienter är cirrotiker, hematologiska maligniteter, transplanterade och patienter med långvarig bredspektrumantibiotika.

Endokardit utgör cirka 5‑10 % av all enterokockendokardit och har subakut förlopp som vid E. faecalis Intraabdominal abscess och postoperativ peritonit ses efter buk- och leverkirurgi.

Neonatal sepsis förekommer, främst på neonatalavdelningar med pågående kolonisationsutbrott. Meningit är mycket sällsynt utanför neurokirurgisk kontext.

• Urinvägsinfektion
• Endokardit
• Bukinfektioner

Provtagning och identifiering följer samma princip som för E. faecalis med blod- och urinodling samt MALDI-TOF för art-bestämning. Resistensbestämning enligt EUCAST är obligat och styr behandlingen.

VRE -screening med rektal eller perianal pinnprov tas vid riskpatienter (utlandsvård, tidigare VRE kontakt med känt fall) enligt regional smittskyddspolicy. Vid bekräftad VRE kontaktas vårdhygien och smittskyddsläkare.

Ampicillin används endast om isolatet är känsligt, vilket är ovanligt (under 10 % av kliniska isolat). Vid resistent stam är linezolid 600 mg x 2 eller daptomycin 8‑12 mg/kg/dygn vanliga val. Tigecyklin är ett alternativ vid intraabdominal infektion men inte vid bakteriemi.

Vid endokardit orsakad av ampicillin-resistent stam saknas evidensbaserad förstahandsregim. Linezolid kombinerat med ceftriaxon (off-label) eller daptomycin kombinerat med ampicillin (synergi även vid in vitro-resistens) används vid större centra. Infektionsläkare och Strama -konsultation är obligat.

Vid VRE -bakteriemi är linezolid eller daptomycin förstahandsval. Behandlingstiden styrs av fokus och blododlingsclearance. Kateter- och devicebyte är ofta avgörande för läkning.

Ampicillin-resistens via PBP5-modifiering förekommer hos över 90 % av kliniska E. faecium-isolat. Naturlig resistens mot cefalosporiner och klindamycin gäller som hos E. faecalis Höggradig aminoglykosid-resistens (HLAR är vanlig och eliminerar synergieffekten i kombinationsregimer.

Vankomycinresistens via vanA eller vanB (VRE har ökat i Sverige under perioden 2020‑2024 med flera sjukhusutbrott. Linezolid- och daptomycin-resistens är fortfarande sällsynt men beskriven och har klinisk betydelse vid VRE -behandling.

VRE är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen och laboratorierapporteringspliktig till Folkhälsomyndigheten. Incidensen har ökat under senare år och är främst sjukhusförvärvad. Hand- och ytkontaktsmitta dominerar och bakterien har lång miljöpersistens.

Vid utbrott tillämpas strikta hygienrutiner: enkelrum med egen toalett, kohortvård, dedikerad personal och utökad rumsdesinfektion. Smittskyddsläkare och vårdhygien involveras tidigt. Screening av medpatienter på avdelningen görs enligt regionalt program.