MIC, ECOFF och brytpunkter

MIC (minimum inhibitory concentration, mg/L) är den lägsta antibiotikakoncentration som hämmar synlig växt av en bakterieisolat under standardiserade betingelser. Disk diffusion kvantifierar samma fenomen via radiell diffusion av antibiotikum i agar och mätning av resulterande hämningszon (mm). Båda metoderna ger ett tal som måste tolkas innan det blir klinisk information.

Den första tolkningsnivån är mikrobiologisk. ECOFF (epidemiological cut-off) avgränsar vildtypspopulationen från isolat med fenotypiskt detekterbara förvärvade resistensmekanismer. ECOFF säger inget om behandlingsutfall — bara om bakteriens MIC avviker från artens basala distribution.

Den andra tolkningsnivån är klinisk. En klinisk brytpunkt översätter MIC eller zondiameter till S (susceptible, standarddos), I (susceptible, increased exposure) eller R (resistant). EUCAST:s reviderade definition från 2019 tydliggör att I-kategorin betecknar bakterier som kan behandlas med högre dosering eller förlängd infusion, inte ett intermediärt osäkert läge. Klinisk brytpunkt placeras vid eller över ECOFF; den klyver i princip aldrig vildtypspopulationen.

Disk diffusion utförs i klinisk rutin parallellt med MIC-bestämning. En antibiotikadisk etablerar en koncentrationsgradient i agarn; tillväxten hämmas där lokal koncentration överskrider bakteriens MIC. Den resulterande zondiametern (mm) mäts mot EUCAST:s zonbrytpunkter, härledda genom regression mot MIC-data så att SIR-utfallet överensstämmer mellan metoderna.

Korrelationen mellan log₂(MIC) och zondiameter är invers och approximativt linjär inom det kliniskt relevanta intervallet. Det är denna kalibrering som gör att zonbrytpunkter kan användas som surrogat för MIC vid rutinmässig resistensbestämning.

MIC-fördelningar är inte statiska. Vid MIC-creep förskjuts hela populationen gradvis mot högre MIC-värden utan att brytpunkten överskrids — ett fenomen som enbart kan detekteras med kvantitativ resistensövervakning över tid. Det väldokumenterade exemplet är vankomycin mot Staphylococcus aureus, där en glidning inom det känsliga intervallet associerats med försämrat behandlingssvar.

Andra populationer är inte unimodala. För S. aureus mot oxacillin ger MSSA och MRSA två separerade fördelningar — separationen är monogent betingad (mecA, mer sällan mecC). Det är därför PBP2a-detektion eller riktad PCR är lika tillförlitliga som fenotypisk MIC-bestämning vid kategorisering.

I klinisk praktik motsvarar S hög sannolikhet för terapisvar vid standarddosering. I innebär att tillräcklig exponering kräver dosjustering — typiskt högre dos, förlängd eller kontinuerlig infusion, eller lokalisation med fysiologisk ackumulation (klassiskt exempel är urinblåsan vid okomplicerad UVI). R betyder att ingen dosering inom toxiskt godtagbart intervall ger förväntad effekt. Vid sepsis, endokardit eller infektion i sluten vävnadskammare bör I-isolat hanteras restriktivt och alternativ övervägas.